Nu sitter jag här och tänker på massa djupa grejer som jag vanligtvis gör när det regnar. Jag är stolt. Över mig själv.
När jag flyttade ifrån Falun så lovade jag mig själv en massa saker, och jag har hållt allt. Jag lovade mig själv att sluta med allt sorts skitsnack, verkligen fortsätta satsa på skolan, vara försiktig med vem jag litar på, inte göra nåt dumt och bara vara mig själv. Jag ville inte på något sätt riskera att samma sak skulle hända här som i Falun. Jag har verkligen lyckats med allt dedär.
Jag var orolig när jag skulle flytta. Jag var orolig över att jag skulle sakna Falun så mycket att jag skulle vara där varje helg och bryta ihop men om sanningen ska fram, så saknar jag inte Falun överhuvudtaget. Inte alls. Jag drar mig för att åka dit och har skjutit upp det i 3 månader nu. Jag vill inte, för jag vet bara hur dåligt det stället får mig att må. Jag tänkte kanske inte så mycket på det förut när jag bodde där men jag märkte det efter ett tag här när jag kände hur mycket bättre jag mår i Stockholm. Det kändes som att hitta rätt.
Det är självklart att jag saknar alla mina vänner, och mina minnen. Men verkligen inte själva… Falun. Nej, det kan gott vara. Jag förstod verkligen inte hur illa det var förän jag flyttade där ifrån. Och bra var väl det!