Anonym om 11.29:

Hur kommer det sig att du fastnade för fredric? inget illa menat men du playade ju rätt många innan.. hehe 😛

Svar: Haha, jotack! Hahaa, nejdå men den här historien är ju kanske lite personlig men det är väl precis vad min blogg är så jag får väl dra det!

Jag har en förmåga att tröttna på bra killar, och fastna för dem dåliga. Håller jag på med någon, och vet att jag har honom så tröttnar jag. ”Jahapp, nu var det inte kul mer”. Men dem dåliga fastnar jag för av någon idiotisk anledning. Innerst inne så vet jag att personen inte är bra och bara kommer göra mig illa men ändå så skiter jag i det för det gör allt svårare och intressantare. Men eftersom att jag faktiskt vet att det inte precis kommer hålla och att personen inte förtjänar mig så är det ändå superlätt att komma över det sen. Går över typ en natt. Det var såhär jag höll på efter att jag fick mitt hjärta krossat första gången för 1,5 år sedan tills Fredric. Det finns många förslag på både bra och dåliga. Nu ska det hängas ut folk här, haha, men om dom misstycker så får dom bara säga till så jag kan ta bort. Jocke t ex, han gjorde mig bara ledsen heeela tiden och vi bråkade och bråkade och bråkade om allt som fanns att bråka om. Det kändes inte som det men i 4 månader var vi fram och tillbaka. Kändes som typ 1? Jag var sjukt glad de korta stunderna det var bra men jag visste alltid att det bara var en tidsfråga tills jag skulle bli ledsen igen men ändå så började vi igen. Fast jag alltid visste precis hur det skulle sluta. Sedan har vi Calle. Han är en sjukt bra kille, och jag tror inte att det finns någon som bryr sig mer om mig än vad han gör. I nästan 2 år byggde vi upp allt mellan oss, igenom förhållanden, ragg, ”på g” och allt med andra men sen när jag visste att jag hade honom i sommras så ”tröttnade jag”, (jag är en idiot för han förtjänade sjukt mycket bättre än så) men iallafall, så då avslutade jag det och nu har vi knappt någon kontakt alls.  

Fredric är en sjukt bra kille. Förmodligen den bästa jag någonsin ens kommit nära, vilket självklart gav mig samma tanke ”Jaha, nu har jag honom. Nu då?” efter de första gångerna vi träffats men den killen är så jäkla speciell, jag vet att det var meningen, för han lyckades hålla mig kvar och ge honom mer tid och nu finns det ingen jag bryr mig mer om. Jag älskar min Fredric och jag kan ärligt säga att jag aldrig känt såhär förut. Nu kommer ni falumänniskor reagera men jag menar det. Jag ångrar inte en grej jag har gjort hitills. Inget slut på förhållande, idiotgrej eller playning eftersom att det förde mig till honom. Han gör mig lycklig, och nu vet ni varför jag fastnade för honom. Han var mitt öde och så kan jag citera honom. ”Du är min evighet”.

<3