”Ilningar igenom kropp och huvud tävlade mot varandra och jag var öm i hela kroppen. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte höra, jag kunde inte se. Jag ville bara dö nu så att det var över. Jag skulle ju ändå dö snart, man överlever inte något sånt här. Men det var som att något höll mig kvar. Kvar att plågas, att lida. Ingen skulle någonsin hitta mig, om någon gjorde det så skulle det vara för sent. Allt vad svart. Jag hörde inte ens mina egna andetag. Fast jag kanske inte andades? Jag kanske redan var död? Men varför gjorde det då så ont? ”Jane? Jane vakna!” Gud, nu inbillade jag mig att någon pratade med mig också, då är jag nog säkerligen död. Rösten blev högre och högre och bröt in i mitt huvud. Jag öppnade ögonen. Rick satt lutad över mig och i dörröppningen stod Scarlett och grät. Hon höll Adam i handen. Bakom stod en massa folk och försökte på en skymt av mig. Jag försökte vrida på mig men det gick inte. ”Vi har ringt efter ambulansen” sa Rick lugnt och tittade mig vänligt i ögonen. Jag började snyfta, varför blev det såhär? Jag böjde försiktigt på huvudet och tittade mig i spegeln. Hjälp! Jag kände inte igen mig själv. Mitt ansikte var helt blodigt och svullet. Jag skulle dö. Nu. ”Jag dör” sa jag med liten hes röst. ”Nej nej!” protesterade Rick och tog tag i min hand. Jag skulle försöka, jag hade aldrig vart så lycklig som på dagen idag, det fick inte sluta nu. Scarlett smög fram och satte sig på huk bredvid Rick. ”Vad hände?” frågade hon tyst och smekte mig över det blodiga håret. ”Angelina..” sa jag tyst. Rick och Scarlett tittade förskräckta på varandra. Jag började hosta, nu kom det ingen luft längre. Jag slöt ögonen och la tungt ner huvudet på froteehanduken som Rick hade lagt som kudde. ”Jane! Jane!” hörde jag dem förtvivlat skrika mitt namn, men jag hörde det bara mer och mer avlägset.”

– Taget ur ett svenskaarbete jag gjorde förra året