”Ilningar igenom kropp och huvud tävlade mot varandra och jag var öm i hela kroppen. Jag kunde inte grÃ¥ta, jag kunde inte höra, jag kunde inte se. Jag ville bara dö nu sÃ¥ att det var över. Jag skulle ju ändÃ¥ dö snart, man överlever inte nÃ¥got sÃ¥nt här. Men det var som att nÃ¥got höll mig kvar. Kvar att plÃ¥gas, att lida. Ingen skulle nÃ¥gonsin hitta mig, om nÃ¥gon gjorde det sÃ¥ skulle det vara för sent. Allt vad svart. Jag hörde inte ens mina egna andetag. Fast jag kanske inte andades? Jag kanske redan var död? Men varför gjorde det dÃ¥ sÃ¥ ont? ”Jane? Jane vakna!” Gud, nu inbillade jag mig att nÃ¥gon pratade med mig ocksÃ¥, dÃ¥ är jag nog säkerligen död. Rösten blev högre och högre och bröt in i mitt huvud. Jag öppnade ögonen. Rick satt lutad över mig och i dörröppningen stod Scarlett och grät. Hon höll Adam i handen. Bakom stod en massa folk och försökte pÃ¥ en skymt av mig. Jag försökte vrida pÃ¥ mig men det gick inte. ”Vi har ringt efter ambulansen” sa Rick lugnt och tittade mig vänligt i ögonen. Jag började snyfta, varför blev det sÃ¥här? Jag böjde försiktigt pÃ¥ huvudet och tittade mig i spegeln. Hjälp! Jag kände inte igen mig själv. Mitt ansikte var helt blodigt och svullet. Jag skulle dö. Nu. ”Jag dör” sa jag med liten hes röst. ”Nej nej!” protesterade Rick och tog tag i min hand. Jag skulle försöka, jag hade aldrig vart sÃ¥ lycklig som pÃ¥ dagen idag, det fick inte sluta nu. Scarlett smög fram och satte sig pÃ¥ huk bredvid Rick. ”Vad hände?” frÃ¥gade hon tyst och smekte mig över det blodiga hÃ¥ret. ”Angelina..” sa jag tyst. Rick och Scarlett tittade förskräckta pÃ¥ varandra. Jag började hosta, nu kom det ingen luft längre. Jag slöt ögonen och la tungt ner huvudet pÃ¥ froteehanduken som Rick hade lagt som kudde. ”Jane! Jane!” hörde jag dem förtvivlat skrika mitt namn, men jag hörde det bara mer och mer avlägset.”
РTaget ur ett svenskaarbete jag gjorde f̦rra ̴ret
