För ca 2 månader sen var jag ute med en kompis. Mycket hade hänt den veckan och jag satte mig på en gunga och sa att jag inte klarade av mer. Att om det hände en sak till skulle jag inte ha kraften att ställa mig på mina ben morgonen efter. Jag ljög inte, jag trodde på det jag sa men det gjorde inte han. Det visade sig att han hade rätt, och visste så mycket mer om mig än vad jag någonsin kunde tänka mig. Dagen efter hände något, jag aldrig kommer kunna glömma. Och sen dess har det bara fortsatt och fortsatt utför. Det trycker ner mig, ja det gör det. Men jag står kvar, jag går fortfarande upp ur sängen på morgonen, jag kan fortfarande se mig själv i spegeln. Jag kan fortfarande låtsas inför dem människor jag måste. Men det är inte synd om mig, det är synd om dem, för att förr eller senare kommer dom inse att det inte är jag som gjorde fel. Och då kommer dom veta att dom aldrig fick lära känna mig, och se vem jag egentligen var. Dit jag vill komma är att jag var otroligt mycket starkare än jag trodde. Och att det inte alltid är du själv som känner dig bäst.