Jag satt och kikade igenom arkivet här på bloggen och hittade dehär inlägget som är ett av de första jag skrev. Jag håller kvar vid dedär och jag hade lika gärna kunnat skriva det idag. Jag ger upp så pga saker som andra människor gör som sårar mig och tror verkligen inte att jag klarar det. Men det är inte bara det att jag är så otroligt mycket starkare än jag tror, vilket jag är, utan det är de att jag har så otroligt många människor som hjälper mig. Som jag sagt tidigare så låtsas jag ofta i bloggen, det är sällan jag säger att jag är ledsen om jag är det. Vanligtvis om jag mår piss så skriver jag ett glatt inlägg om vad jag gjort den dagen och fokuserar stenhårt på de bra när klumpen i magen egentligen bara tuggar och tuggar för att äta upp en och få en att gå i bitar. Jag hade en sån dag för bara någon vecka sen och jag drog ut och satte mig. Jag trodde inte att någon skulle märka men så sjukt många gjorde det! Det var så många som stod på min sida och som hjälpte mig. Hur skulle jag kunna ge upp då? Hur skulle jag kunna göra det emot dem? Man orkar alltid, så länge man har sina närmaste.

Här är inlägget:
"För ca 2 månader sen var jag ute med en kompis. Mycket hade hänt den veckan och jag satte mig på en gunga och sa att jag inte klarade av mer. Att om det hände en sak till skulle jag inte ha kraften att ställa mig på mina ben morgonen efter. Jag ljög inte, jag trodde på det jag sa men det gjorde inte han. Det visade sig att han hade rätt, och visste så mycket mer om mig än vad jag någonsin kunde tänka mig. Dagen efter hände något, jag aldrig kommer kunna glömma. Och sen dess har det bara fortsatt och fortsatt utför. Det trycker ner mig, ja det gör det. Men jag står kvar, jag går fortfarande upp ur sängen på morgonen, jag kan fortfarande se mig själv i spegeln. Jag kan fortfarande låtsas inför dem människor jag måste. Men det är inte synd om mig, det är synd om dem, för att förr eller senare kommer dom inse att det inte är jag som gjorde fel. Och då kommer dom veta att dom aldrig fick lära känna mig, och se vem jag egentligen var. Dit jag vill komma är att jag var otroligt mycket starkare än jag trodde. Och att det inte alltid är du själv som känner dig bäst."

Anna Jill Petter Calle Dan Tina Jimmy Lisa Ylva Lisa Cajsa Nick Jesper Fredrik
Utan er hade jag aldrig stått när jag står idag, så tack.

Hej på er!

Nu är det sent, designen tog längre tid än väntat men nu har jag kommit en bra bit iallafall. Tror inte jag vill ändra så mycket på resten, som teckensnittet i texten tex. Något ska man ju känna igen också! Imorgon är det redan onsdag, herregud vad veckorna går! Bara 11 veckor kvar nu tills våra klasser splittras. Vi har gått i dehär klasserna sen vi kom ifrån olika klasser till trean, och nu 7 år senare ska vi bara splittras igen!? Haha, ibland låter det faktiskt lite skönt även om det blir väldigt skönt också att äntligen få börja om och jag i en ny stad till och med!

Nej nu ska jag lägga mig i sängen jag, men ni får ha det så bra tills vi hörs igen imorgon! Det var något som hände imorgon, men vad var det nu igen..? Hm, får hoppas att jag kommer på det tills det ska ske iallafall! Hahaha.

puss och godnatt!

Hej och godmorgon!

Nu är det dags för mig att springa iväg till skolan och den första dagen i brytveckan för framtidspiloterna. Så idag blir det hårt arbete med det! Vi ska presentera företaget i eftermiddag så vi får se hur det går! Haha. Nej, nu måste jag sätta fart men vi hörs när jag kommer hem runt 3!