Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas

Jag trodde att allt skulle bli enkelt nu. Att jag bara skulle kunna ta mina grejer, mina känslor och min kropp och flytta mig till en annan plats i landet och sedan må bättre och slippa allt gammalt. Alla minnen, alla konsekvenser för misstag man gjort, att skit man får ändå. Men det är inte så lätt, jag springer och springer ifrån det men det kommer hela tiden ikapp mig. Jag kommer inte ifrån det, jag slipper inte. Det är en del av mig, och även om jag vill släppa den delen så verkar den hålla mig kvar. Jag orkar inte med det mer nu, varför blev det inte bara bättre som det skulle? Trodde inte att jag skulle behöva släppa allt och alla men jag märker nu att det är precis vad jag måste göra. För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte bry mig, och jag orkar inte få en anledning att bry mig.

Nej, jag kan inte sova. Istället sitter jag här uppe och tänker på sånt jag bara har tid att tänka på på nätterna. Jag tänker på hur mycket man missar för att man är rädd. Alla är rädda för olika saker och ofta så ger det en begränsningar. Som jag tillexempel, jag är rädd för kärlek eftersom att den enda gång jag verkligen "öppnat mitt hjärta" eller hur man nu ska uttrycka sig så blev jag så sårad så att det tog mig ett år att återhämta mig. Det var det värsta året i mitt liv och jag vill aldrig, aldrig uppleva det igen. Och det gör att jag undviker kärlek. Jag vill inte bli sårad igen, och då undviker jag allt som rör kärlek. Ni som läser min blogg dagligen och har gjort ett tag vet att jag har "vart på g" med ett någon kille lite då och då den senaste tiden, men att sen nämner jag plötsligt inte namnet igen. Jag är livrädd. Så fort jag känner att det blir seriösare bryter jag ihop istället för att vara sådär hoppig, lycklig och sprallig som man ska vara. Jag tror att den här rädslan fungerar på ungefär samma sätt som vanliga fobier. Som tex, dem flesta som är hundrädda har någon gång blivit biten av en hund osv. Jag mådde så fruktansvärt dåligt så jag kan inte ens med att skriva ut det här i bloggen. Jag blev som ett spöke, åt inte, sov inte, förstod inte vad som hände runt omkring mig. Jag sket i allt och jag förstod att "det gör ont i hjärtat" inte bara var något man sa, utan det var precis så det kändes, som att hela hjärtat vred och skrynklade ihop sig till en liten klump.

Iallafall, det jag ska komma till. Jag måste släppa dedär nu. Det händer alla och när jag undviker och håller på såhär så straffar jag ju fortfarande mig själv för vad som hände för jätte länge sen på ett sätt. Jag måste inse att det bara var en första gång och att allt får bli som det blir. "Man kan inte vinna om man inte vågar tävla". Nu vill jag inte vara rädd mer. Jag tänker inte vara rädd mer.

Jäklar vad jag är djup… haha. Detta är nog någon slagt blandning av djup deppning, en övertrött Fanny, näringsbrist, behov av att skriva av sig och medveten om att om dehär inte finns kvar imorgon när jag vaknar kommer jag låtsas att jag aldrig insett dehär och fortsatt som jag gjort hitills. Det bara kom, utan att jag behövde tänka alls, haha min lilla emosida. Nu måste jag sova, och vakna upp orädd! Inga höga krav på sig själv här inte…