Anonym om 17.36 – Samlar krafter inför en fullspäckad kväll:
saknar aldrig du och Danni varanndra?
Svar: Alltså, det var ett jäkla tjat! Haha. Jag får väl sätta mig och svara ordentligt en gång för alla. Jag kan ju inte svara för henne eftersom att vi knappt pratat på över ett år, men för mig själv kan jag svara och vara ärlig.
Jag kan sakna vad vi hade. Det var verkligen vi och båda visste om det. Jag har sjukt många minnen med henne så det saknar jag, men jag saknar inte vem jag var. Jag saknar inte allt det andra som var där och var delar av oss. Jag var liten då, och inte alls samma person som jag är idag. Ni frågar om jag saknar henne. Jag saknade henne. I början kändes allt fel när vi inte umgicks längre och jag mådde dåligt men jag kom ifrån det snabbt eftersom att jag visste att ”vi” ändå var förstört. För mycket hade hänt och nu tänker jag knappt på det längre. Visst kommer det ibland när allas ”fjortisperioder” kommer på tal, men det är inte så att jag går runt och tänker på det.
Jag älskade vilka vi var, men hatade vilka vi blev. Det funkade inte då jag gled bort ifrån ”verkligheten” och stod inte med båda fötterna på jorden längre. Jag tappade greppet om hur man skulle vara och framförallt om vem jag var. Den sista tiden satt jag och bara väntade på att storbråket skulle komma och vi skulle sluta vara vänner och jag tror nog att hon gjorde detsamma. Jag kommer ihåg när vi slutade vara vänner och halva Falun tjatade om att det bara var ett av våra ”fjortisbråk” för i deras ögon satt vi ihop, och det fanns inte som alternativ att det var på riktigt.
Bara för att vi inte är vänner längre kommer alla och tar förgivet att jag hatar henne vilket jag verkligen inte gör. Hata är för starkt, och hon har hjälpt mig igenom mycket. Jag hade en förjävlig period som varade i flera månader. Jag klarade inte av någonting alls. Inte äta, skolan, le, eller överhuvudtaget bry mig om vad som hände med mitt liv. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte om mig och gjorde vad jag kände för och förlorade vän efter vän men hon fanns kvar. ”Du har alltid mig Fanny, så ryck upp dig nu. Du vet att du är värd bättre”. Yes, hon fick upp mig på benen och jag tog mig igenom skiten vilket jag är stolt över.
Jag saknade henne först. Det blev tomt även om alla mina andra kompisar kom tillbaka då vi bröt kontakten (sorry, men det är sanningen) så blev det ju ändå konstigt. Allt annat löste sig och jag började älska att vara mig igen och då slutade jag sakna. Jag ser dedär som ”förut” och kan inte ens föreställa mig att det fortfarande skulle pågå.
Jag hoppas verkligen att hon har det bra och skulle det vara nåt så skulle jag finnas här. Men jag tror varken att hon eller jag saknar den andra. Jag känner henne inte längre, men jag har iallafall mognat och är inte alls samma person.
Sådärja, lite ärlighet har väl aldrig dödat någon! 😉
Hittade den här låten i en video för några dagar sedan och den påminner sjukt mycket om allt!
