Jag har fått lära mig att man inte ska vara för öppen i bloggen. Jag visar mig själv, men inte hela mig. Vissa saker skriver jag inte, inre känslor och dagar man bara vill dö kan jag ändå sätta mig och skriva ett inlägg som att allt skulle vara som vanligt. För ni läser inte denhär bloggen för att se en ungdoms med och motgångar. Ni läser inte för att se mina rader om hur jag bara vill försvinna. Ni läser för att ni vill se glada Fanny. Anledningen till att man inte ska vara för öppen är dels för att det kanske inte rör hela världen om man fått sitt hjärta krossat eller förlorat någon nära, men dels för att man gör sig själv svag och ger folk en inbjudan till att kalla en patetisk och allt vad det är. Men alla är ledsna någon gång, och just nu har jag så mycket känslor så jag måste skriva av mig. Bli inte förvånade om dehär inlägget plötsligt försvinner för man ska inte skriva sånthär i en sånhär blogg. Men just nu måste jag.

Känslorna tar över allt och sköljer över som en våg man nästan drunknar i. Det knyter sig i magen och vad man än gör så vet man att det som är fel finns här hela tiden. Det försvinner inte när man äntligen somnar på den tårblöta kudden, det försvinner inte när man gör någonting roligt, det försvinner inte när man intalar sig själv att man måste sluta. Det finns kvar där, som en sjukdom man inte kan bota med annat än den speciella medecinen man till och med slutat drömma om att få. Allt börjar kännas meningslöst och man börjar ge upp mer och mer och tappar kontrollen över sig själv vilket får fler misstag som resultat. Man blir svag. Man vet att man inte klarat av det egentligen och att det kan braka ihop när som helst. Man behöver ingenting för att dö, för man dör redan innombords. Man ångrar sig och vet vad man borde göra samtidigt som man inte kan hålla sig ifrån motsattsen. Man gör sig själv till ett offer då man hela tiden skiter i stoltheten och visar sig svag och lidande, som ett öppet sår. Skiten strömmar in och man sväljer den och tiger för inget spelar ändå någon roll längre. Det kliar i kroppen och man vet inte vad man ska göra av sig själv eftersom att det aldrig kommer bli bra igen. Ja, det är ju iallafall såhär det brukar vara..

Men denhär gången har varken jag eller den andra gjort något fel. Ingen har förlorat känslorna. Ingen har tappat förtroendet. Istället för att ha mist någonting har man fått något. Ett problem. Ett problem som vinner över allt. Vinner över kärlek, lycka, förtroende och trygghet. Ett problem som delar på två personer och tar med sig resterna när det faller och dör ut. Det jobbigaste är att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Jag har försökt allt jag kan göra och mer ändå. Bra, och mindre bra grejer. Men nu är det stopp och finns inget mer. Och ändå står jag kvar på samma ställe, utan en sak i världen förändrad. Förutom möjligtvis förvärrat det då känslor sällan dör ut, utan bara blir starkare. Hat som kärlek, kärlek som hat. Det försvinner inte bara sådär, och inte utan anledning. Det minsta det försvinner av är när det borde.

Resultat: Kärlek suger.