Jag var nyss nere och Ã¥t middag och kollade lite pÃ¥ ”SÃ¥ ska det lÃ¥ta” med mamma och pappa, och dÃ¥ började Tommy Körberg sjunga ”Fattig bonddräng” och jag vet inte vad som hände men jag blev typ ledsen och fick en klump i magen. Jag är inte liten längre. Det känns som att jag nyss gÃ¥tt över en gräns mellan barn och vuxen, och jag är inte barn längre. Jag kommer aldrig bli barn igen. Det gÃ¥r inte att spola tillbaka och aldrig igen kommer jag kunna gÃ¥ iväg till skolan utan att behöva oroa mig för betyg, leka med alla mina 10 bästa kompisar i sandlÃ¥dan pÃ¥ rasten, ta hand om min favoritdocka osv. Allt gÃ¥r sÃ¥ fort och man borde verkligen njuta av varje dag för den kommer aldrig tillbaka. Det är ingenting man bara säger utan det är sant och man försöker växa upp alldeles för fort. För vad? Vi är vuxna den absolut största delen av vÃ¥rt liv och bara bekymmerlösa barn i nÃ¥gra fÃ¥.  Man lever bara en gÃ¥ng, och man är barn alldeles för kort tid.
