Jag var nyss nere och åt middag och kollade lite på ”Så ska det låta” med mamma och pappa, och då började Tommy Körberg sjunga ”Fattig bonddräng” och jag vet inte vad som hände men jag blev typ ledsen och fick en klump i magen. Jag är inte liten längre. Det känns som att jag nyss gått över en gräns mellan barn och vuxen, och jag är inte barn längre. Jag kommer aldrig bli barn igen. Det går inte att spola tillbaka och aldrig igen kommer jag kunna gå iväg till skolan utan att behöva oroa mig för betyg, leka med alla mina 10 bästa kompisar i sandlådan på rasten, ta hand om min favoritdocka osv. Allt går så fort och man borde verkligen njuta av varje dag för den kommer aldrig tillbaka. Det är ingenting man bara säger utan det är sant och man försöker växa upp alldeles för fort. För vad? Vi är vuxna den absolut största delen av vårt liv och bara bekymmerlösa barn i några få.  Man lever bara en gång, och man är barn alldeles för kort tid.