Anonym om 17.36 – Samlar krafter inför en fullspäckad kväll:
saknar aldrig du och Danni varanndra?
Svar: Alltså, det var ett jäkla tjat! Haha. Jag får väl sätta mig och svara ordentligt en gång för alla. Jag kan ju inte svara för henne eftersom att vi knappt pratat på över ett år, men för mig själv kan jag svara och vara ärlig.
Jag kan sakna vad vi hade. Det var verkligen vi och bÃ¥da visste om det. Jag har sjukt mÃ¥nga minnen med henne sÃ¥ det saknar jag, men jag saknar inte vem jag var. Jag saknar inte allt det andra som var där och var delar av oss. Jag var liten dÃ¥, och inte alls samma person som jag är idag. Ni frÃ¥gar om jag saknar henne. Jag saknade henne. I början kändes allt fel när vi inte umgicks längre och jag mÃ¥dde dÃ¥ligt men jag kom ifrÃ¥n det snabbt eftersom att jag visste att ”vi” ändÃ¥ var förstört. För mycket hade hänt och nu tänker jag knappt pÃ¥ det längre. Visst kommer det ibland när allas ”fjortisperioder” kommer pÃ¥ tal, men det är inte sÃ¥ att jag gÃ¥r runt och tänker pÃ¥ det.
Jag älskade vilka vi var, men hatade vilka vi blev. Det funkade inte dÃ¥ jag gled bort ifrÃ¥n ”verkligheten” och stod inte med bÃ¥da fötterna pÃ¥ jorden längre. Jag tappade greppet om hur man skulle vara och framförallt om vem jag var. Den sista tiden satt jag och bara väntade pÃ¥ att storbrÃ¥ket skulle komma och vi skulle sluta vara vänner och jag tror nog att hon gjorde detsamma. Jag kommer ihÃ¥g när vi slutade vara vänner och halva Falun tjatade om att det bara var ett av vÃ¥ra ”fjortisbrÃ¥k” för i deras ögon satt vi ihop, och det fanns inte som alternativ att det var pÃ¥ riktigt.
Bara för att vi inte är vänner längre kommer alla och tar förgivet att jag hatar henne vilket jag verkligen inte gör. Hata är för starkt, och hon har hjälpt mig igenom mycket. Jag hade en förjävlig period som varade i flera mÃ¥nader. Jag klarade inte av nÃ¥gonting alls. Inte äta, skolan, le, eller överhuvudtaget bry mig om vad som hände med mitt liv. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte om mig och gjorde vad jag kände för och förlorade vän efter vän men hon fanns kvar. ”Du har alltid mig Fanny, sÃ¥ ryck upp dig nu. Du vet att du är värd bättre”. Yes, hon fick upp mig pÃ¥ benen och jag tog mig igenom skiten vilket jag är stolt över.
Jag saknade henne först. Det blev tomt även om alla mina andra kompisar kom tillbaka dÃ¥ vi bröt kontakten (sorry, men det är sanningen) sÃ¥ blev det ju ändÃ¥ konstigt. Allt annat löste sig och jag började älska att vara mig igen och dÃ¥ slutade jag sakna. Jag ser dedär som ”förut” och kan inte ens föreställa mig att det fortfarande skulle pÃ¥gÃ¥.
Jag hoppas verkligen att hon har det bra och skulle det vara nåt så skulle jag finnas här. Men jag tror varken att hon eller jag saknar den andra. Jag känner henne inte längre, men jag har iallafall mognat och är inte alls samma person.
SÃ¥därja, lite ärlighet har väl aldrig dödat nÃ¥gon! ð
Hittade den här låten i en video för några dagar sedan och den påminner sjukt mycket om allt!
