Allt dehär med ätstörningar alltså. Varje dag när man är nere på stan ser jag någon som det nästan bara är ben på. Vad händer med dem efter att jag har sett dem? Dör dem? Får dem hjälp? Slutar dem skolan för att gå i någon slags terapi? Jag vet ingenting om såntdär men det skrämmer mig. Det är verkligen inte fint och jag förstår inte vad som händer i huvudet hos folk som ser sig själva så tjocka fast de verkligen inte är det. Har något blivit fel då?

Jag satt och kollade på gamla bilder på mig själv när jag själv ser alldeles för smal ut men det var aldrig för att jag tyckte att jag var tjock som jag knappt åt. Jag mådde dåligt av andra anledningar och tappade helt enkelt matlusten. Jag såg hur jag blev smalare och hur illa det såg ut men jag ville verkligen inte ha maten. Jag är så sjukt glad att det gick över ganska fort för det är verkligen inte bra. Tröstäta är bättre! Haha. 

Mat ska vara ett nöje. Mat ska vara glädje och lycka. Finns det något bättre än att klämma i sig något riktigt gott när man är sådär vrålhungrig? Varför ska man ta bort det nöjet? Det är ju inte hälsosammare att sluta äta? Så kom igen nu tjejer. Ju större, ju mer att älska!

(denna text skrivs pga att jag sett hur en del av mina läsares vanor är,  men inget personligt!)

En mindre bra period.