Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Ingen klarar av att vara ensam

Jag satt och kikade igenom arkivet här på bloggen och hittade dehär inlägget som är ett av de första jag skrev. Jag håller kvar vid dedär och jag hade lika gärna kunnat skriva det idag. Jag ger upp så pga saker som andra människor gör som sårar mig och tror verkligen inte att jag klarar det. Men det är inte bara det att jag är så otroligt mycket starkare än jag tror, vilket jag är, utan det är de att jag har så otroligt många människor som hjälper mig. Som jag sagt tidigare så låtsas jag ofta i bloggen, det är sällan jag säger att jag är ledsen om jag är det. Vanligtvis om jag mår piss så skriver jag ett glatt inlägg om vad jag gjort den dagen och fokuserar stenhårt på de bra när klumpen i magen egentligen bara tuggar och tuggar för att äta upp en och få en att gå i bitar. Jag hade en sån dag för bara någon vecka sen och jag drog ut och satte mig. Jag trodde inte att någon skulle märka men så sjukt många gjorde det! Det var så många som stod på min sida och som hjälpte mig. Hur skulle jag kunna ge upp då? Hur skulle jag kunna göra det emot dem? Man orkar alltid, så länge man har sina närmaste.

Här är inlägget:
"För ca 2 månader sen var jag ute med en kompis. Mycket hade hänt den veckan och jag satte mig på en gunga och sa att jag inte klarade av mer. Att om det hände en sak till skulle jag inte ha kraften att ställa mig på mina ben morgonen efter. Jag ljög inte, jag trodde på det jag sa men det gjorde inte han. Det visade sig att han hade rätt, och visste så mycket mer om mig än vad jag någonsin kunde tänka mig. Dagen efter hände något, jag aldrig kommer kunna glömma. Och sen dess har det bara fortsatt och fortsatt utför. Det trycker ner mig, ja det gör det. Men jag står kvar, jag går fortfarande upp ur sängen på morgonen, jag kan fortfarande se mig själv i spegeln. Jag kan fortfarande låtsas inför dem människor jag måste. Men det är inte synd om mig, det är synd om dem, för att förr eller senare kommer dom inse att det inte är jag som gjorde fel. Och då kommer dom veta att dom aldrig fick lära känna mig, och se vem jag egentligen var. Dit jag vill komma är att jag var otroligt mycket starkare än jag trodde. Och att det inte alltid är du själv som känner dig bäst."

Anna Jill Petter Calle Dan Tina Jimmy Lisa Ylva Lisa Cajsa Nick Jesper Fredrik
Utan er hade jag aldrig stått när jag står idag, så tack.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
1kommentarer
  • Allt för dig Fanny du vet att jag alltid kommer stå vid din sida.. tillls döden skiljer os åt hjärtat du är stark du kan klara det FÖREVIGT VI !<333333333333

    Ylva 2009-03-31 14:40:57
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Fannie Redman
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind